|
Mera om meningsskiljaktigheterna mellan
kamrat Togliatti och oss
- Några av Leninismens viktiga
problem i världen i dag -
[Redaktionell artikel i R ö d a
F a n a n den 4 mars 1963]
I. INLEDNING
Vid Italiens kommunistiska partis X. kongress riktade
kamrat Togliatti ett öppet angrepp mot Kinas kommunistiska parti
och framkallade därmed en offentlig debatt. - Under många
år har han och andra kamrater i IKP i en hel serie frågor
av principiell betydelse för den internationella kommunistiska
rörelsen gjort många felaktiga uttalanden, som strider mot
marxismen-leninismens grundsatser. Vi har allt ifrån början
ogillat dessa uttalanden. Vi har emellertid inte gått i offentlig
debatt mot Togliatti och de andra kamraterna och hade inte heller för
avsikt att göra det. Vi har alltid tagit ställning för
att stärka den internationella kommunistiska rörelsens enhet.
Vi har alltid hållit på att förbindelserna mellan broderpartier
ska handlas i överensstämmelse med de i Moskvadeklarationen
och Moskvauttalandet fastställda principerna om oberoende, jämlikhet
och skapande av enhet genom bilaterala eller multilaterala överläggningar
eller konsultationer mellan broderpartier. Vi har alltid hävdat
att inget parti bör på egen hand rikta anklagelser mot ett
broderparti och än mindre förtala eller angripa det. Vi har
beslutsamt och orubbligt hållit fast vid denna inställning
på enhet. Togliatti och de andra kamraterna handlade tvärt
emot våra förväntningar när de utnyttjade sin partikongress
till att rikta offentliga angrepp mot Kinas kommunistiska parti. Vad
kunde vi göra sedan de på detta sätt direkt utmanat
oss till en offentlig debatt? Skulle vi hålla tyst som vi gjort
ditintills? Skulle "ämbetsmän tillåtas att bränna
ned husen medan vanligt folk förbjöds att tända så
mycket som en lampa"? Nej och åter nej. Vi har absolut tvungna
att svara. De lämnade oss inget annat val än att svara offentligt.
Följaktligen publicerade vår tidning Folkets Dagblad
den 31 dec. 1962 en ledare under rubriken "Meningsskiljaktigheterna
mellan kamrat Togliatti och oss".
Togliatti och andra kamrater i IKP var alls inte glada
över denna ledarartikel, och de offentliggjorde ytterligare en
serie artiklar, som angrep oss. De förklarade att vår artikel
"ofta brast i uttrycklig klarhet", var "högeligen
abstrakt och formell" och "saknade sinne för realiteter"
(Togliattis artikel "Låt oss föra diskussionen tillbaka
i dess verkliga ram", i L´Unita för den 10 jan.
1963). De sade också att vi "inte var riktigt informerade"
om läget i Italien och om IKP:s arbete (anförd artikel) och
hade gjort oss skyldiga till en "uppenbar förfalskning"
av IKP:s åsikter (Luigi Longo: "Maktfrågan", L´Unita
den 16 jan. 1963). De anklagade oss för att vara "dogmatiker
och sekterister, som gömmer sin opportunism bakom en ultrarevolutionär
fraseologi" (a.a.) och så vidare. Togliatti och de andra
kamraterna är hågade att fortsätta den offentliga debatten.
Nåväl, låt den fortsätta!
I denna artikel ska vi, som svar på Togliattis
och de andra kamraternas fortsatta angrepp mot oss, företa en mera
detaljerad analys och kritik av de vilseledande uttalanden de gjort
under en följd av år. När Togliatti och de övriga
kamraterna läst vårt svar, ska vi se vilken hållning
de kommer att inta - om de fortfarande vill påstå att vi
"ofta brister i uttrycklig klarhet", att vi är "högeligen
abstrakta och formella" och "saknar sinne för realiteter",
att vi "inte är riktigt informera de" om läget i
Italien och IKP:s arbete, att vi gör oss skyldiga till en "uppenbar
förfalskning" av IKP:s åsikter och att vi är "dogmatiker
och sekterister, som gömmer sin opportunism bakom en ultrarevolutionär
fraseologi". Vi ska vänta och se.
Med ett ord, det går inte an för vissa personer
att uppträda såsom ämbetsmannen, som påbjöd
att folkets hus skulle brännas samtidigt som han förbjöd
folket att tända så mycket som en lampa. Allmänheten
har sedan urminnes tid aldrig godkänt dylik orättvisa. Dessutom
kan meningsskiljaktigheterna oss kommunister emellan biläggas endast
genom att fakta läggs fram och diskuteras rationellt men absolut
inte genom att man intar den hållning herrar brukar använda
mot sina tjänare. Arbetarna och kommunisterna i alla länder
måste enas, men de kan enas endast på grundval av Moskvadeklarationen
och Moskvauttalandet, på grundval av att de lägger fram fakta
och diskuterar dessa rationellt, på grundval av ömsesidiga
överläggningar på likställd fot och på grundval
av marxismen-leninismen. Om det skulle röra sig om herrar, som
svänger käppar över sina tjänares huvuden och manar
till "enhet, enhet!", betyder detta i verkligheten "splittra,
splittra!" Arbetarna i alla länder kommer inte att godta dylik
splittringsverksamhet. Vi önskar enhet, och vi kommer aldrig att
tillåta en handfull människor att hålla på med
sin splittringsverksamhet.
II. VILKEN KARAKTÄR HAR DEN STORA DEBATT, SOM NU
PÅGÅR BLAND KOMMUNISTERNA.
Som följd av den utmaning de moderna revisionisterna
kastat ut mot marxist-leninisterna utvecklas nu inom den internationella
kommunistiska rörelsen en vitt spridd debatt i problem rörande
teori, grundlinje och politik. Denna debatt är av utomordentlig
betydelse både för huruvida proletariatet och världens
arbetande folk som helhet ska vinna framgång för sin sak
eller lida bakslag och för mänsklighetens öde.
En ideologisk riktning i denna debatt är, som
en summerande analys visar, en äkta proletär ideologi, det
vill säga, revolutionär marxism-leninism, och den andra en
borgerlig ideologi, som trängt in i arbetarnas led, det vill säga,
en antimarxistisk ideologi. Allt sedan arbetarrörelsens uppkomst
har borgarklassen gjort sitt yttersta för att ideologiskt korrumpera
arbetarklassen i syfte att ställa rörelsen i sina egna grundläggande
intressens tjänst, försvaga den revolutionära kamp som
förs av folken i alla länder och leda folket vilse. I detta
syfte antar borgerliga ideologiska riktningar olika former vid olika
tider, än antar de högerform, än uppträder de i
"vänster"-form. Historien om marxismen-leninismens utveckling
är en historia om kamp mot borgerliga ideologiska riktningar vare
sig de framträder till höger eller till vänster. Det
är marxist-leninisternas plikt att handla som Marx, Engels, Lenin
och Stalin gjorde, att inte undfly den utmaning som kommer från
en eller annan borgerlig ideologisk riktning utan att krossa angrepp
på teorins, grundlinjens och politikens område, när
helst de förekommer, och utstaka den riktiga vägen till seger
i proletariatets och de förtryckta folkens och nationernas kamp.
Sedan marxismen vann överhand inom arbetarrörelsen
har ett antal strider utkämpats mellan marxister å ena och
revisionister och opportunister å andra sidan. Bland dessa var
två debatter, som hade den allra största historiska betydelse,
och just nu pågår en tredje stor debatt. Den första
var den stora debatt som Lenin förde mot Kautsky och Bernstein
och andra revisionister och opportunister i Andra internationalen. Genom
den ryckte marxismen upp i ett nytt utvecklingsstadium, den blev leninism,
som är marxism under imperialismens och den proletära revolutionens
epok. Den andra var den stora debatt som kommunisterna i Sovjetunionen
och andra länder med Stalin i spetsen förde mot Trotsky, Bucharin
och andra "vänster"-äventyrare och högeropportunister.
Den försvarade framgångsrikt leninismen och klargjorde Lenins
teori och taktik beträffande den proletära revolutionen, proletariatets
diktatur, de förtryckta nationernas revolution och det socialistiska
uppbygget. Jämsides med denna debatt pågick inom Kinas kommunistiska
parti den häftiga och ganska långdragna debatt, som kamrat
Mao Tse-tung förde mot "vänster"äventyrarna
och högeropportunisterna i syfte att intimt förena marxismen-leninismens
universella sanning med den kinesiska revolutionens konkreta praktik.
Den nu pågående stora debatten framkallades
först av det öppna förräderi som Titoklocken i Jugoslavien
begick mot marxismen-leninismen.
Titoklicken hade långt dess för innan slagit
in på revisionismens väg. Den utnyttjade under vintern 1956
den antisovjetiska och antikommunistiska kampanj, som imperialisterna
startat, till att dels föra propaganda mot marxismen-leninismen,
dels bedriva undermineringsverksamhet inom de socialistiska länderna
i samverkan med imperialistiska intriger. Denna propaganda och detta
sabotage nådde sin klimax under den kontrarevolutionära revolten
i Ungern. Det var då Tito höll sitt beryktade Pula-tal. Titoklicken
gjorde sitt yttersta för att svärta ned det socialistiska
systemet och förklarade, att "en genomgripande förändring
av det politiska systemet är nödvändigt" i Ungern,
och påstod, att de ungerska kamraterna "inte behöver
slösa sina krafter på att försöka återuppbygga
det kommunistiska partiet". (Jämför Kardeljs tal i Federala
folkrepubliken Jugoslaviens nationalsamling, Borba den 8 dec.
1956.) Kommunisterna i alla länder förde en hård kamp
mot detta förrädiska angrepp från Titoklickens sida.
Vi hade i april 1956 publicerat artikeln "Om de historiska erfarenheterna
av proletariatets diktatur". I slutet av december 1956 publicerade
vid, med sikte direkt mot titoisternas angrepp, ytterligare en artikel
"Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur".
1957 antog mötet med representanterna för de kommunistiska
och arbetarpartierna i de socialistiska länderna den berömda
Moskvadeklarationen. Denna deklaration utpekade uttryckligen revisionismen
såsom huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen
av i dag. Den brännmärkte de moderna revisionisterna därför
att de "söker framställa marxismen-leninismens stora
lära som ogiltig, och "föråldrad" och ger
sken av att den skulle ha förlorat sin betydelse för samhällsutvecklingen".
("Deklaration av konferens med de socialistiska ländernas
kommunistiska partier", Vår Tid nr 10, 1957.) Titoklicken
vägrade att underteckna deklarationen och 1958 framlade den sitt
alltigenom revisionistiska program, som den ställde upp emot Moskvadeklarationen.
Detta program förkastades enhälligt av kommunisterna i alla
länder. Men under den period som därefter följde, särskilt
från 1959 och framöver, bröt ledarna för vissa
kommunistiska partier mot den gemensamma överenskommelse som de
tillstyrkt och underskrivit och gjorde titoliknande uttalanden. Därefter
fann dessa personer det allt svårare behärska sig; deras
språk blev alltmera besläktat med Titos, och de gjorde sitt
bästa för att försköna de amerikanska imperialisterna.
De riktade udden i sin kamp mot de broderpartier som beslutsamt håller
fast vid marxismen-leninismen och de revolutionära principer som
är nedlagda i Moskvadeklarationen och gjorde otyglade angrepp emot
dem. Efter överläggning på likställd fot vid 1960
års konferens med representanterna för de kommunistiska och
arbetarpartierna, nåddes överenskommelse ifråga om
många meningsskiljaktigheter som uppstått mellan broderpartierna.
Moskvauttalandet, som denna konferens antog, fördömde strängt
ledarna för Jugoslaviens kommunisters förbund för deras
förräderi mot marxismen-leninismen. Vi välkomnade hjärtligt
den uppgörelse som uppnåtts av broderpartierna vid denna
konferens och har i allt vårt handlande noga hållit fast
vid och försvarat överenskommelsen. Men inte så långt
därefter bröt ledarna för vissa broderpartier åter
mot den gemensamma överenskommelse som de tillstyrkt och underskrivit,
de gjorde offentliga angrepp på andra broderpartier vid sina egna
kongresser och brottlade meningsskiljaktigheterna inom den internationella
kommunistiska rörelsen för fienden. Medan de angrep broderpartier,
lovprisade de översvallande Titoklicken och vältrade sig avsiktligt
i träsket tillsammans med den.
Händelserna har visat att den moderna revisionistiska
riktningen är en produkt under nya förhållanden av imperialismens
politik. Därför är det oundvikligt att denna riktning
har internationell karaktär och att den nu pågående
debatten mellan marxist-leninisterna och de moderna revisionisterna
liksom de tidigare debatterna utvecklas till en internationell debatt.
Den första stora debatten mellan marxist-leninisterna
och revisionisterna och opportunisterna ledde till den stora socialistiska
oktoberrevolutionens seger och bildandet av revolutionära partier
av ny typ över hela världen. Den andra stora debatten ledde
till seger i det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, seger i det
antifascistiska världskriget, i vilket den stora Sovjetunionen
var huvudkraften, seger för den socialistiska revolutionen i ett
antal europeiska och asiatiska länder och seger för det kinesiska
folkets stora revolution. Den nu pågående stora debatten
äger rum i en epok under vilken det imperialistiska lägret
håller på att falla sönder, socialismens krafter utvecklas
och blir starkare, den stora revolutionära rörelsen i Asien,
Afrika och Latinamerika väller fram och Europas och Amerikas mäktiga
arbetarklass upplever ett nytt uppvaknande. Då de moderna revisionisterna
startade den nuvarande debatten inbillade de sig att de kunde avskaffa
marxismen-leninismen med ett enda slag, likvidera de förtryckta
folkens och nationernas frihetskamp och rädda imperialisterna och
reaktionärerna i olika länder från undergång.
Men marxismen-leninismen kan inte avskaffas, folkens befrielsekamp kan
inte likvideras och imperialisterna och reaktionärerna kan inte
räddas undan det öde som väntar dem. De moderna revisionisterna
är tvärtemot sina förhoppningar dömda att misslyckas
i sitt skamliga försök.
Arbetarrörelsen i hela världen ställer
alla marxister-leninister inför uppgiften att ge svar på
den allmänna revision av marxismen-leninismen som de moderna revisionisterna
företagit. Deras revisioner tjänar de aktuella behoven hos
världsimperialismen, hos reaktionärerna i olika länder
eller hos bourgeoisien i deras egna länder och syftar till att
beröva marxismen-leninismen dess revolutionära anda. De kastar
marxismen-leninismens mest elementära princip, principen om klasskampen,
över bord, och det enda de vill ha kvar är den marxistisk-leninistiska
etiketten.
I stället för, att i diskussionen om internationella
och sociala problem utgå från den marxistisk-leninistiska
klassanalysens synpunkt, utgår de moderna revisionisterna från
den ytterligt hycklande borgerliga synpunkt, som ställer sig "över"
klasserna. De rör ihop en massa antaganden och hypoteser, som är
alltigenom subjektiva och utan varje verklig grund, och detta hopkok
sätter de i stället för den vetenskapliga marxistisk-leninistiska
undersökningen av samhället sådant det verkligen är.
De ersätter den dialektiska och historiska materialismen med borgerlig
pragmatism. Med ett ord, de ger sig hän åt en massa meningslös
prat, som de själva måste ha svårt att förstå
eller tro på, i syfte att föra arbetarklassen, de undertryckta
folken och de undertryckta nationerna bakom ljuset.
Under de senaste åren har ett stort antal internationella
tilldragelser burit vittne om att de moderna revisionisterna gjort bankrutt
med sina teorier och sin politik. Likväl händer det, varje
gång deras teorier och politik blir utskämda inför världens
folk, att de, såsom Lenin en gång sade, "skryter med
sin vanära" (Lenin: "Vad man inte bör efterliknas
hos den tyska arbetarrörelsen", Samlade skrifter i urval,
Arbetarkulturs förlag, bd 7, sid. 400). Utan att låta sig
hejdas av någonting och utan hänsyn till konsekvenserna riktar
de sin eldgivning mot de revolutionära marxist-leninisterna - deras
bröder i andra länder - som dess för innan rått
dem att inte hysa illusioner och inte handla så blint. Genom att
ösa sin galla och vrede över andra inom den egna rörelsen
försöker de bevisa att de vunnit en "seger" i sin
fåfänga strävan att isolera de revolutionära marxist-leninisterna,
att isolera alla sina bröder i andra länder som försvarar
de revolutionära principerna.
Vad kan, under sådana omständigheter, alla
sanna revolutionära marxist-leninister göra annat än
anta de moderna revisionisternas utmaning? Då fråga är
om meningsskiljaktigheter och dispyter i principsaker är det marxist-leninisters
plikt att göra skillnad mellan rätt och orätt och att
reda upp sakerna. I det gemensamma intresset av enhet mot fienden har
vi alltid tagit ståndpunkt för en lösning genom interna
parti-överläggningar, mot att man offentliggör meningsskiljaktigheterna
inför fienden. Men eftersom vissa personer envisats med att göra
dispyten offentlig, vilket annat alternativ har vi än att offentligen
besvara deras utmaning?
På senaste tid har Kinas kommunistiska parti
utsatts för rent orimliga angrepp. Angriparna har högljutt
riktat en mängd uppkonstruerade anklagelser mot oss utan minsta
hänsyn till fakta. Orsakerna till dessa angrepp är inte svåra
att förstå. Och det är också klart som dagen var
de, som planerat och genomfört dessa angrepp, placerar sig själva
och vem de tagit som riktrote.
Vem som helst, som känner till de uttalanden vilka
under senare år gjorts av kamrat Togliatti och andra kamrater
i IKP, inser att det inte är någon tillfällighet att
de vid IKP:s senaste kongress sällade sig till den kör som
angriper Kinas kommunistiska partis marxist-leninistiska åsikter.
En för marxismen-leninismen främmande ideologisk tråd
löper rätt igenom teserna för IKP:s kongress och genom
kamrat Togliattis rapport och slutord på kongressen. I stil härmed
använde de vid behandlingen av både de internationella problemen
och de inrikespolitiska italienska frågorna samma slags språk
som används av socialdemokraterna och de moderna revisionisterna.
En noggrann genomläsning av IKP:s teser och övriga dokument
blottar att många av de formuleringar och synpunkter som de innehåller
inte är alltför färska utan i stor utsträckning
är desamma som användes av de gamla revisionisterna och som
från början propagerats av de titoistiska revisionisterna
i Jugoslavien.
Låt oss nu analysera teserna och IKP :s övriga
hithörande dokument för att klart visa hur långt Togliatti
och andra kamrater avlägsnat sig från marxismen-leninismen.
III. MOTSÄTTNINGAR I DEN SAMTIDA VÄRLDEN.
KAMRAT TOGLIATTIS NYA IDEÉR
Kamrat Togliatti och några andra kamrater i Italiens kommunistiska
parti gör sin värdering av det internationella läget
till utgångspunkt för avvikelse i frågeställningarna.
Utgående från sin värdering har de
format sina nya idéer, som de är mycket stolta över,
rörande såväl internationella som inrikespolitiska frågor.
1. "I världskampen för fred och fredlig
samexistens är det nödvändigt att kämpa för
en internationell ekonomisk samarbetspolitik, som kommer att göra
det möjligt att övervinna de motsättningar, vilka nu
förhindrar en snabbare ekonomisk utveckling, som kommer att omvandlas
till socialt framåtskridande." (Teser för IKP:s X. kongress.)
2. "Särskilt i Europa är det nödvändigt
att utveckla ett odelat initiativ i syfte att lägga grunden för
europeiskt ekonomiskt samarbete även mellan stater med olika samhällsstrukturer,
vilket kommer att göra det möjligt att, inom ramen för
Förenta nationernas ekonomiska och politiska organ, öka handeln,
avskaffa eller sänka tullbarriärerna och göra gemensamma
ingripanden för att befordra de underutvecklade områdenas
utveckling." (Anfört arbete.)
3. "Man bör kräva ... utveckling av
systematisk verksamhet för att övervinna Europas och världens
uppdelning i block och samtidigt bryta ned de politiska och militära
hinder som bevarar denna uppdelning", (A.a.) och "återuppbyggande
av en enda världsmarknad". (A.a.)
4. Under den moderna militärteknikens betingelser
"blir kriget något kvalitativt annat än det var i de
förgångna. Inför denna förändring av krigets
natur, kräver själva vår doktrin en ny omprövning."
(Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress, den 2 dec. 1962.)
5. "I det vi kämpar för fred och fredlig
samexistens önskar vi att skapa en ny värld, vars främsta
kännetecken kommer att vara att den är en värld utan
krig." (Teser till IKP:s X.. kongress.)
6. "Kolonialregimen har nästan helt fallit
ihop." (Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress) "... det
finns inte längre några inflytelsesfärer bevarade för
imperialisterna i världen." (Togliattis tal vid IKP:s centralkommittés
sammanträde den 21 juli 1960.)
7. "Det är ett faktum att det i den kapitalistiska
världen i dag existerar en strävan till strukturreformer och
reformer av en socialistisk natur, vilken är förbunden med
ekonomiskt framåtskridande och produktivkrafternas nya expansion."
(Togliattis rapport till IKP:s X. kongress.)
8. ". . . själva termen proletariatets diktatur
kan anta ett innehåll som skiljer sig från det den hade
under de hårda år då inbördeskriget rasade och
det socialistiska uppbygget för första gången genomfördes
i ett av kapitalismen inringat land." (Teser för IKP:s X.
kongress.)
9. Då det gäller "att genomföra
djupgående förändringar i den nuvarande ekonomiska och
politiska strukturen" i de kapitalistiska länderna, "kan
en funktion av första rangs betydelse falla ... på de parlamentariska
institutionerna". (A.a.)
10. I det kapitalistiska Italien är det möjligt
för "hela folket att få tillträde till statens
ledning". (Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress.) De demokratiska
krafterna i Italien "kan bekämpa statens klasskaraktär
och klassändamål, samtidigt som de helt accepterar och försvarar
åtagandet att respektera konstitutionen." (Teser för
IKP:s X. kongress.)
11. "Nationalisering", "planering"
och "statligt ingripande" i det ekonomiska livet kan förvandlas
till "instrument för kampen mot storkapitalets makt i syfte
att träffa, beskära och bryta ned de stora monopolgruppernas
välde". (Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress.)
12. Bourgeoisiens styrande grupper kan nu godta "idéerna
om att planera och göra upp program för ekonomin, vilka tidigare
betraktades som socialistiska privilegier" och "detta kan
vara ett tecken på att de objektiva betingelserna mognar för
en övergång från kapitalism till socialism". (A.a.)
Vi summerar. De nya idéer som kamrat Togliatti
och andra kamrater framlägger ger oss en bild av den samtida världen
sådan de föreställer sig den. Trots det faktum, att
de i sina teser och artiklar använder en viss marxistisk-leninistisk
fraseologi som maskering och brukar många tvetydiga och bestickande
formuleringar som en rökridå, kan de inte skyla kärnan
i dessa idéer. Och den är att de försöker ersätta
klasskamp med klassamarbete, proletär revolution med "strukturreform"
och nationell frihetsrörelse med "gemensamt ingripande".
Dessa nya idéer, som framförts av Togliatti
och de andra kamraterna, innebär att de antagonistiska sociala
motsättningarna försvinner och att varandra motsatta samhälleliga
krafter håller på att förenas till en enda enhet hela
världen över. Sådana motsatta krafter som till exempel
det socialistiska systemet och det kapitalistiska systemet, det socialistiska
lägret och det imperialistiska lägret, de rivaliserande imperialistiska
länderna, de imperialistiska länderna och de förtryckta
nationerna, bourgeoisien och proletariatet och det arbetande folket
i varje kapitalistiskt land, och de olika monopolkapitalistiska grupperna
i varje imperialistisk land håller alla på att smälta
samman eller kommer att sammansmälta till en enda enhet.
Det är svårt för oss att se någon
skillnad mellan dessa nya idéer, som framlagts av Togliatti och
andra kamrater, och den serie av befängda antimarxistiska och antileninistiska
åsikter, som återfinns i Titoklickens program och gjort
det så illa beryktat.
Dessa nya, av Togliatti och andra kamrater framlagda
idéer innebär utan tvivel en mycket allvarlig utmaning mot
marxismen-leninismens teori och ett försök att helt kasta
den överända. Detta påminner oss om den titel Engels
gav åt den bok han skrev i sin polemik mot Duehring: "Herr
Eugen Deuhrings omvälvning av vetenskapen". Månne kamrat
Togliatti nu ämnar följa i Duehrings fotspår och anställa
en ny "omvälvning" - i marxismen-leninismens teori?
ETT RECEPT FÖR VÄRLDENS FÖRÄNDRING
SOM RECEPTFÖRFATTAREN SJÄLV KNAPPAST TROR PÅ
Hur kan "de motsättningar som nu förhindrar
en snabbare ekonomisk utveckling, som kommer att omvandlas till socialt
framåtskridande" (Teser till IKP:s X. kongress) övervinnas?
Med andra ord, hur kan de antagonistiska sociala krafterna, de internationella
och de som finns inom landet, sammansmältas till en enda enhet?
Togliattis och andra kamraters svar är:
Genom att de socialistiska staterna, och i främsta
rummet Sovjetunionen, utmanar de härskande bourgeoisieklasserna
till fredlig tävlan, om upprättande av en ekonomisk och
samhällelig ordning, som är i stånd att tillfredsställa
all människornas och folkens längtan efter frihet, välstånd,
oberoende och full utveckling av och respekt för den mänskliga
personligheten, och till fredligt samarbete mellan alla stater. (A.a.)
Betyder inte detta, att det är möjligt att
enbart genom fredlig tävlan mellan de socialistiska och de kapitalistiska
länderna och utan en folkrevolution upprätta samma "ekonomiska
och samhälleliga ordning" i de kapitalistiska länderna
som i de socialistiska länderna? Om så är, betyder inte
detta, att kapitalismen inte längre behöver vara kapitalism,
att imperialismen inte längre behöver vara imperialism och
att kapitalisterna kan sluta sitt kiv på liv och död om profiter
och överprofiter i hemlandet och utomlands och i stället kan
ingå i "fredligt samarbete" med alla folk och alla nationer
för att tillfredsställa all människornas längtan?
Detta är ett recept som kamrat Togliatti uppfunnit
för världens förändring. Men denna universalmedicin
har inte bevisats hjälpa ens i den pågående utvecklingen
i Italien? Hur kan då marxist-leninister så lättvindigt
tro på den?
Det är allmänt känt - och särskilt
marxist-leninister bör ha det i minnet - att Lenin kort efter oktoberrevolutionen
framlade en politik för fredlig samexistens mellan det socialistiska
landet och de kapitalistiska länderna och uttalade sig för
ekonomisk tävlan dem emellan. Under större delen av de över
fyrtio år som förflutit sedan den Socialistiska Sovjetunionens
bildande har det i huvudsak rått ett tillstånd av fredlig
samexistens mellan den och de kapitalistiska länderna. Vi anser
den politik för fredlig samexistens, som följdes av Lenin
och Stalin, såsom fullständigt riktig och nödvändig.
Den visar att de socialistiska länderna varken önskar eller
behöver använda våld för att lösa internationella
tvister. Överlägsenheten hos de socialistiska systemet, sådant
detta framträder i de socialistiska länderna, är en mäktig
inspirationskälla förde undertryckta folken och nationerna.
Efter Oktoberrevolutionen framhöll Lenin upprepade gånger
att Sovjetunionens socialistiska uppbygge skulle ge ett exempel för
hela den övriga världen. Han sade, att det kommunistiska systemet
kan skapas av det segerrika proletariatet och att "denna uppgift
är av världsomfattande betydelse" (Lenin: "Vårt
inrikespolitiska och utrikespolitiska läge och partiets uppgifter",
Samlade verk, bd 31, sid. 391, 4:e ryska uppl.) År 1921,
när inbördeskriget var mer eller mindre avslutat och sovjetstaten
övergick till fredligt uppbygge, ställde Lenin det socialistiska
ekonomiska uppbygget såsom sovjetstatens huvuduppgift. Han sade:
"För närvarande är det genom vår ekonomiska
politik som vi utövar vårt största inflytande på
den internationella revolutionen." (Lenin: "RKP (b:s) Allryska
konferens", Samlade verk, bd 32, s. 413, 4:e ryska uppl.)
Lenins åsikt var riktig. Precis som han sade har socialismens
krafter utövat ett växande inflytande på det internationella
läget. Men Lenin sade aldrig att uppbyggandet av en sovjetstat
kunde träda i stället för folkens i alla länder
kamp för att befria sig själva. De historiska händelserna
under de över fyrtio år som Sovjetunionen existerat har också
visat att en revolution eller en omvandling av samhällssystemet
i vilket land det vara må är en angelägenhet för
folket i vederbörande land och att den fredliga samexistensens
och den fredliga tävlans politik, som de socialistiska staterna
för, omöjligen kan få en förändring av samhällssystemet
i något annat land till följd. Vilka skäl har Togliatti
och andra kamrater för att tro att de socialistiska länderna,
genom att föra en politik för fredlig samexistens och fredlig
tävlan, kan förändra samhällssystemets utseende
i alla andra länder och upprätta "en ekonomisk och samhällelig
ordning" som är i stånd att tillfredsställa all
människors längtan?
Givetvis är varken kamrat Togliatti eller de andra
i något avseende så helhjärtade i tron på sitt
eget recept. Därför säger de i fortsättningen i
teserna "de härskande grupperna i de imperialistiska länderna
vill emellertid inte uppge sitt herravälde över hela världen".
Men kamrat Togliatti och de övriga söker
inte att på grundval av lagarna för den samhälleliga
utvecklingen finna ut varför de härskande grupperna i de imperialistiska
länderna "inte vill uppge sitt herravälde över hela
världen". De hävdar helt enkelt att orsaken är den
att de härskande grupperna i de imperialistiska länderna har
en felaktig uppfattning eller "förståelse" av världsläget
och att även "osäkerheten i det internationella läget"
(Teser till IKP:s X. kongress) uppstår just precis ur denna felaktiga
uppfattning eller "förståelse".
Hur kan man ur marxistisk-leninistisk synpunkt reducera
imperialisternas försök att bevara sitt herravälde, osäkerheten
i det internationella läget etc. enbart till en fråga om
förståelse från de härskande gruppernas sida i
de imperialistiska länderna och inte betrakta deras handlingar
såsom överensstämmande med lagarna för kapitalismen-imperialismens
utveckling? Hur kan man anta att samhällssystemet i olika länder,
i och med att de härskande grupperna i de imperialistiska länderna
vinner en "riktig förståelse" och i och med att
deras ledare blir "förnuftiga", ska radikalt förändras
utan klasskamp och utan att folken i dessa länder gör revolution?
TVÅ FUNDAMENTALT SKILDA SYNPUNKTER PÅ MOT
SÄTTNINGAR I VÄRLDEN
Då de analyserar det nuvarande internationella
läget måste marxist-leninister begripa summan och kontentan
av de politiska och ekonomiska fakta angående olika länder
och vara klara över följande huvudmotsättningar: motsättningen
mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret,
motsättningen mellan de imperialistiska länderna, motsättningen
mellan de imperialistiska länderna och de undertryckta nationerna,
motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat och det övriga
arbetande folket i varje kapitalistiskt land, motsättningen mellan
de olika monopolistgrupperna i varje kapitalistiskt land, motsättningen
mellan monopolkapitalisterna och de små och mellanstora kapitalisterna
i varje kapitalistiskt land, etc. Uppenbarligen är det endast genom
att vara klara över dessa motsättningar, genom att analysera
dem och deras förändringar vid olika tidpunkter och genom
att fastställa var de utmärkande motsättningarna vid
en given tid har sin brännpunkt, som arbetarklassens politiska
partier kan göra en riktig värdering av det internationella
och inrikespolitiska läget och skapa en hållbar teoretisk
grundval för sin politik. Tyvärr är det just dessa motsättningar
som Togliatti och de övriga kamraterna ha underlåtit att
allvarligt ta i betraktande i sina teser, och följaktligen har
hela deras program oundvikligen avvikit från marxismen-leninismens
bana.
Naturligtvis nämner Togliatti och de andra kamraterna
i sina teser många motsättningar, men förunderligt nog
har han, som kallar sig själv en marxist-leninist, undvikit just
de ovannämnda huvudmotsättningarna.
Följande motsättningar i det internationella
läget är uppräknade i det avsnitt av teserna som rör
den europeiska gemensamma marknaden:
... den ökade ekonomiska rivaliteten mellan
de stora kapitalistiska länderna åtföljes av en klart
betonad tendens icke blott till internationella överenskommelser
mellan de stora monopolen utan också till skapande av organiska
ekonomiska och handelsförbund mellan grupper av stater. Den utvidgning
av marknaderna som har blivit resultatet av ett av dessa förbund
(den europeiska gemensamma marknaden) i Västeuropa, har stimulerat
den ekonomiska utvecklingen i vissa länder (Italien, Förbundsrepubliken
Tyskland). Ekonomiskt integration, genomförd under de stora monopolgruppernas
ledning och ianslutning till atlantpolitiken för upprustning
och krig, har såväl internationellt som i enskilda länder
skapat nya motsättningar mellan utvecklingen i vissa högt
industrialiserade områden och den beständiga och till och
med relativt ökande efterblivenheten och nedgången i andra,
mellan takten i produktionstillväxten inom å ena sidan
industrin och å andra sidan jordbruket, vilket allestädes
upplever en period av allvarliga svårigheter och kriser; mellan
tämligen stora områden av välstånd med en hög
konsumtionsnivå och större områden med låga
löner, underkonsumtion och fattigdom; mellan de enorma mängder
av värden som förintas inte endast i upprustningen utan
på improduktiva utgifter och otyglad lyx och omöjligheten
av att lösa problem som är livsviktiga för massorna
och för framåtskridandet (bostadsfrågan, utbildning,
social trygghet o.s.v.)
Här lämnas en lång lista på så
kallade motsättningar eller "nya motsättningar",
men likväl omnämnes icke motsättningarna mellan klasserna,
motsättningen mellan imperialisterna och deras lakejer å
ena sidan och världens folk å den andra etc. Togliatti och
de andra kamraterna beskriver motsättningarna "såväl
internationellt som i enskilda länder" såsom motsättningar
mellan industriellt utvecklade och industriellt underutvecklade områden
och mellan områden med välstånd och områden med
fattigdom.
De erkänner att det består en ekonomisk
rivalitet mellan de kapitalistiska länderna, mellan de stora kapitalistiska
monopolgrupperna och grupper av stater, men den slutsats de drar är
att motsättningarna inte har med klasserna att göra eller
är motsättningarna över klasserna. De anser, att motsättningarna
mellan de imperialistiska länderna kan utjämnas eller till
och med avskaffas genom "internationella överenskommelser
mellan de stora monopolen" och "skapande av organiska ekonomiska
och handelsförbund mellan grupper av stater". Ett faktum är
att denna åsikt plagierar den teori om "ultraimperialismen"
som företräddes av de gamla revisionisterna, och den är,
som Lenin sade, "ultranonsens".
Det är väl bekant att Lenin under den imperialistiska
epoken uppställde den viktiga tesen att "den ekonomiska och
politiska utvecklingens olikmässighet är en absolut lag för
kapitalismen". (Lenin: "Om parollen Europas förenta stater,
Valda verk, bd I, andra delen, sid. 431). De kapitalistiska ländernas
olikmässiga utveckling under den imperialistiska epoken tar form
av språng, i vilka de som tidigare släpat efter kommer i
teten och de som tidigare befunnit sig i teten sackar bakut. Denna obevekliga
lag, om kapitalismen olikmässiga utveckling, gäller ännu
efter andra världskriget. De amerikanska imperialisterna och revisionisterna
och opportunisterna har hela tiden förkunnat att den amerikanska
kapitalismens utveckling genombryter denna obevekliga lag, men tempot
i den ekonomiska utvecklingen i Japan, Västtyskland, Italien, Frankrike
och vissa andra kapitalistiska länder har under många år
efter kriget överskridit det som Förenta Staterna kan uppvisa.
Förenta Staternas betydelse i den kapitalistiska världshushållningen
har sjunkit. År 1948 utgjorde Förenta Staternas industriella
produktion 53,4 procent av hela den kapitalistiska världens. Men
fram till 1960 hade den sjunkit till 44,1 procent och 1961 sjönk
den till 43 procent.
Ehuru tempot i den amerikanska kapitalistismens ekonomiska
utveckling ligger efter det som ett antal andra kapitalistiska stater
kan uppvisa, har Förenta staterna inte helt och hållet förlorat
sin monopolställning i den kapitalistiska världen. Följaktligen
bemödar sig å ena sidan Förenta staterna hårt
att bevara och utvidga sin monopolistiska och dominerande ställning
i denna värld och å andra sidan strävar de övriga
imperialistiska och kapitalistiska länderna att skaka av sig de
amerikanska imperialisternas kontroll. Detta är en framträdande
och allt mera akut verklig motsättning i den kapitalistiska världens
politisk-ekonomiska system. Förutom denna motsättning mellan
den amerikanska imperialismen och de övriga imperialistiska länderna,
består det motsättningar mellan andra imperialistiska länder
och andra kapitalistiska länder. Motsättningarna mellan de
imperialistiska makterna måste nödvändigt ge upphov
till, och har faktiskt också framkallat en intensifierad kamp
om marknader, investeringsmöjligheter och råvarukällor.
Här har vi ett sammanflätat mönster av kamp mellan den
gamla och den nya kolonialismen och mellan de segrande och de besegrade
imperialistiska nationerna. Fallet Kongo, den aktuella trätan om
den europeiska gemensamma marknaden och den konflikt som uppkommer till
följd av de restriktioner Förenta staterna nyligen lade på
importer från Japan är slående exempel på kamp
av detta slag.
Ehuru "den amerikanska kapitalismens absoluta
ekonomiska överlägsenhet", enligt teserna till IKP:s
X kongress, "håller på att förflyktas till följd
av en av dessa processer av olikmässig utveckling och språng
som hör till kapitalismens och imperialismens säregenheter",
har Togliatti och de övriga kamraterna inte lyckat att i denna
nya företeelse varsebli faktum att motsättningarna inom den
kapitalistiska världen växer både på bredden och
på djupet. De har inte heller lyckats upptäcka att denna
nya företeelse kommer att framkalla ett nytt läge med skarpa
strider på liv och död mellan de imperialistiska makterna
och hårda strider mellan de olika monopolgrupperna inom varje
imperialistiskt land och mellan proletariatet och det arbetande folket
å ena och monopolkapitalisterna a andra sidan i varje kapitalistiskt
land. Det bör särskilt framhävas, att den imperialistkontrollerade
världsmarknadens område avsevärt minskats genom den
socialistiska revolutionens seger i ett antal länder. Dessutom
har det förhållandet att många av Asiens, Afrikas och
Latinamerikas länder framträtt såsom nationellt oberoende,
skakat det imperialistiska ekonomiska monopolet i dessa områden.
Under dessa omständigheter har den hårda kamp som rasar i
den kapitalistiska världen inte försvagats utan blivit häftigare
än förr.
Det existerar nu två väsentligt åtskilda
ekonomiska världssystem - det socialistiska systemet och det kapitalistiska
systemet - och två ömsesidigt antagonistiska världsläger
- det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret.
Under händelsernas gång har socialismens styrka blivit större
än imperialismens. De socialistiska ländernas styrka förbunden
med den som representeras av de revolutionära folken i alla länder,
av den nationella befrielserörelsen och av fredsrörelsen är
utan tvivel mycket större än imperialisternas och deras lakejers
styrka. Med andra ord, ser man till styrkebalansen i världen som
helhet, ligger överlägsenheten hos socialismen och de revolutionära
folken och icke hos imperialisterna; den tillhör de krafter som
försvarar världsfreden och inte de imperialistiska krigskrafterna.
"Östanvinden förhärskar över västanvinden",
som vi kinesiska kommunister uttrycker saken.: Det är ytterligt
felaktigt att inte ta med i räkningen denna väldiga förändring
i styrkebalansen i världen efter andra världskriget. Denna
förändring har emellertid inte gjort slut på de i den
kapitalistiska världen inneboende motsättningarna, har inte
förändrat överlevandets djungellag i det kapitalistiska
samhället och utesluter inte möjligheten av att de imperialistiska
länderna splittras i block och i förfäktandet av sina
egna intressen ger sig in i alla slags konflikter.
Hur kan man säga att skillnaden mellan kapitalismens
och socialismens tvenne samhällssystem automatiskt kommer att försvinna
som resultat av förändringen av styrkebalansen i världen?
Hur kan man göra gällande att den kapitalistiska
världens olika inneboende motsättningar automatiskt kommer
att försvinna såsom resultat av denna förändring
i styrkebalansen i världen?
Hur kan man påstå att de härskande
krafterna i de kapitalistiska länderna frivilligt kommer att avträda
från historiens scen såsom resultat av denna förändring
i kraftbalansen i världen?
Och ändå möter man just dessa åsikter
i Togliattis och de andra kamraternas program.
MOTSÄTTNINGARNAS BRÄNNPUNKT I VÄRLDEN
EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET
Togliatti och andra kamrater existerar som fysiska
personer i den kapitalistiska världen men i tankarna vistas de
i utopiernas drömvärld.
Som kommunister i den kapitalistiska världen,
borde de ta den marxistisk-leninistiska klassanalysen som grundval och
utgående från världsläget som helhet analysera
motsättningen mellan de socialistiska och imperialistiska lägren
och lägga vikt vid att analysera motsättningarna mellan de
imperialistiska makterna, mellan de imperialistiska makterna och de
förtryckta nationerna och mellan bourgeoisien och proletariatet
och det övriga arbetande folket i varje imperialistiskt land i
syfte att utstaka den rätta kursen för proletariatet i sitt
eget land och alla de förtryckta folken och nationerna. Men beklagligtvis
har Togliatti och de andra underlåtit att göra detta. De
bara ger sig hän åt ovidkommande meningslösheter om
motsättningar medan de i verkligheten skyler över dem och
försöker att vilseleda det italienska proletariatet och alla
de förtryckta folken och nationerna.
Liksom Tito, framställer Togliatti motsättningen
mellan de imperialistiska och socialistiska lägren såsom
"förekomsten av två mot varandra ställda stora
militära block" (Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress)
och anser att man genom att "förändra detta läge"
kan förverkliga en ny värld "utan krig", en värld
av "fredlig samverkan" (A.a.) och få motsättningen
mellan de två huvudsakliga samhällssystemen i världen
att försvinna.
Dessa av kamrat Togliatti företrädda idéer
är lite för naiva. Dag efter dag kan han fortsätta att
hoppas på att de härskande i de imperialistiska länderna
ska bli "förnuftiga", men imperialisterna kommer aldrig
att uppfylla hans önskningar genom att frivilligt avrusta sig själva
eller ändra sitt samhällssystem. I grund och botten kan hans
idéer endast innebära att de socialistiska länderna
bör uppge eller avskaffa sitt försvar och att det bör
ske en liberaliserad "fredlig evolution" eller "spontan
evolution" av det socialistiska systemet i riktning mot kapitalismen,
vilket imperialisterna alltid har hoppats på.
Motsättningen mellan de imperialistiska och socialistiska
lägren är en motsättning mellan två samhällssystem,
en grundläggande världsmotsättning, som utan tvivel är
akut. Hur kan en marxist-leninist betrakta den som en motsättning
mellan två militärblock i stället för mellan två
samhällssystem?
En marxist-leninist bör inte heller betrakta motsättningarna
i världen såsom enbart och uteslutande motsättningar
mellan de imperialistiska och socialistiska lägren.
Det måste framhållas att de socialistiska
länderna till följd av sitt samhälles natur inte har
behov av, inte kan, inte bör och inte får bedriva yttre expansion.
De har sina egna inre marknader, och särskilt Kina och Sovjetunionen
har mycket stora inre marknader. Samtidigt bör dock de socialistiska
länder bedriva internationell handel i överensstämmelse
med principen om jämlikhet och ömsesidig fördel, men
det är inte nödvändigt för dem att kivas med de
imperialistiska länderna om marknader och inflytelsesfärer,
och de är absolut inte i behov av konflikter, alldeles särskilt
inte av väpnade konflikter, med de imperialistiska länderna
på denna grund.
Det står emellertid annorlunda till med de imperialistiska
länderna.
Så länge det kapitalistisk-imperialistiska
systemet består, fortsätter den kapitalistiska imperialismens
lagar att verka. Imperialisterna förtrycker och exploaterar alltid
sitt eget folk i hemlandet och bedriver alltid aggression mot andra
nationer och länder och förtrycker och exploaterar dem. De
betraktar alltid kolonier, halvkolonier och inflytelsesfärer som
källor till rikedom för sig själva. Imperialismens "civiliserade"
ulvar har alltid ansett Asien, Afrika och Latinamerika såsom fett
kött att kämpa om och sluka. De har aldrig upphört att
i sina kolonier och inflytelsesfärer med olika medel undertrycka
folkens kamp och resningar. Vilken politik de kapitalistiska imperialisterna
än för, den nya eller den gamla kolonialismens, är motsättningen
mellan imperialismen och de förtryckta nationerna oundgåelig.
Denna motsättning är oförsonlig och synnerligen akut,
den kan inte överskylas.
Vidare, de imperialistiska makterna kämpar ständigt
med varandra i sin jakt efter marknader, råvarukällor, inflytelsesfärer
och profiler på krigskontrakt. Ibland kan denna kamp bli en smula
mindre akut, vilket kan resultera i vissa kompromisser eller till och
med i bildande av "förbund av grupper av stater", men
detta slags "avspänning", kompromisser och förbund
ger alltid upphov till mera akuta, mera intensiva och mera omfattande
motsättningar imperialisterna emellan.
De amerikanska imperialisterna, som går i den
tyska, den italienska och den japanska fascismens fotspår, har
allt sedan andra världskriget bedrivit en expansionspolitik i alla
delar av världen. Med sin kamp mot Sovjetunionen som täckmantel
har de gent emot Englands, Frankrikes, Tysklands, Japans och Italiens
tidigare kolonier och inflytelsesfärer slagit in på en kurs
som innebär aggression, annexion och herravälde. Likaledes
med sin kampa mot Sovjetunionen som täckmantel har de utnyttjat
efterkrigsförhållandena till att placera en kedja av kapitalistiska
länder - England, Frankrike, Västtyskland, Japan, Italien,
Belgien, Canada och Australien - under det amerikanska monopolkapitalets
kontroll. Denna kontroll är politisk och ekonomisk såväl
som militär.
Med andra ord, den amerikanska imperialismen försöker
att bygga ett väldigt, aldrig tidigare skådat imperium i
den kapitalistiska världen. Detta väldiga imperium, som den
amerikanska imperialismen försöker bygga skulle innebär
direkt förslavande inte blott av sådana besegrade nationer
som Västtyskland, Italien och Japan jämte deras tidigare kolonier
och inflytelsesfärer, utan även av Amerikas egna allierade
under kriget, England, Frankrike, Belgien o.s.v. samt deras tidigare
kolonier och inflytelsesfärer.
Vidare, i sitt försök att få till stånd
detta, ifråga om storlek enastående imperium, har den amerikanska
imperialismen som första mål att gripa den väldiga zon
som ligger mellan Förenta Staterna och de socialistiska länderna.
Samtidigt använder den alla medel till att bedriva underminering,
sabotage och aggression mot de socialistiska staterna.
Här kanske vi får påminna om den välbekanta
intervju, som kamrat Mao Tse-tung gav i augusti 1946 och vari han avslöjade
den antisovjetiska rökridå, som de amerikanska imperialisterna
då var i färd med att lägga ut, samt gav följande
koncentrerade analys av världsläget:
Förenta Staterna och Sovjetunionen är åtskilda
av en väldig zon som omfattar många kapitalistiska, koloniala
och halvkoloniala länder i Europa, Asien och Afrika. Innan de
amerikanska reaktionärerna har underkuvat dessa länder,
kan ett angrepp mot Sovjetunionen inte komma ifråga. I Stilla
havet behärskar Förenta staterna nu områden som är
större än alla de tidigare brittiska inflytelsesfärerna
där tillsammantagna, det kontrollerar Japan, den del av Kina
som befinner sig under Kuomintangs välde, halva Korea och södra
Stilla havet. De har länge kontrollerat Centraloch Sydamerika.
De söker också att kontrollera hela det brittiska imperiet
och Västeuropa. Under olika förevändningar vidtar Förenta
staterna omfattande militära åtgärder och anlägger
militära baser i många länder. De amerikanska reaktionärerna
säger att de militärbaser som de anlagt och förbereder
att anlägga över hela världen är riktade mot Sovjetunionen.
Det är sant, dessa militära baser är riktade mot Sovjetunionen.
För närvarande är det emellertid inte Sovjetunionen
utan de länder i vilka dessa militärbaser befinner sig som
är de första att lida av den amerikanska aggressionen. Jag
tror att det inte kommer att dröja länge innan dessa länder
inser vem som verkligen förtrycker dem, Sovjetunionen eller Förenta
staterna. Den dagen ska komma då de amerikanska reaktionärerna
finner att de har all världens folk emot sig.
Naturligtvis är det inte min mening att säga
att de amerikanska reaktionärerna inte har för avsikt att
angripa Sovjetunionen. Sovjetunionen är en av världsfredens
försvarare och en mäktig faktor som hindrar de amerikanska
reaktionärerna att lägga världen under sitt herravälde.
Därför att Sovjetunionen existerar är det omöjligt
för reaktionärerna i Förenta staterna och världen
att förverkliga sina strävanden, det är orsaken till
att de amerikanska reaktionärerna har ett så ursinnigt
hat till Sovjetunionen och verkligen drömmer om att förinta
denna socialistiska stat. Men det faktum att de amerikanska reaktionärerna
nu trumpetar så högljutt om ett krig mellan Sovjetunionen
och Förenta staterna och så snart efter andra världskriget
skapar en så dålig atmosfär, nödgar oss att
se till deras verkliga syften. Det visar sig att de under de antisovjetiska
parollernas täckmantel riktar rasande angrepp motarbetarna och
de demokratiska kretsarna i Förenta staterna och förvandlar
alla de länder som är mål för Förenta staternas
yttre expansion till amerikanska vasaller. Jag tycker att det amerikanska
folket och folken i alla de länder som hotas av Förenta
staternas aggression bör enas till kamp emot angreppen från
de amerikanska reaktionärerna och deras hejdukar i dessa länder.
Endast genom seger i denna kamp kan ett tredje världskrig undvikas;
i annat fall är det oundvikligt. (Mao Tse-tung: "Talk with
the American Correspondent Anna Louise Strong", Selected Works,
Foreign Languages Press, Peking 1961, vol. IV, sid 99-100.)
På detta sätt avslöjade kamrat Mao
Tse-tung för sexton år sedan mycket klart de amerikanska
imperialisternas försök att skapa ett väldigt världsimperium
och visade hur man kan omintetgöra de amerikansk imperialisternas
vanvettiga planer på att förslava hela världen och hur
man skall verka för att hindra ett tredje världskrig.
I det citerade avsnittet förklarar kamrat Mao
Tse-tung att det finns en väldig zon mellan de amerikanska imperialisterna
och de socialistiska länderna. Denna mellanliggande zon om sluter
hela den kapitalistiska världen, Förenta staterna undan tagna.
De amerikanska imperialisternas skrik om ett krig mot det socialistiska
lägret visar att, medan de faktiskt förbereder ett angreppskrig
mot de socialistiska länderna och drömmer om att förinta
dem, tjänstgör deras rop och skrik också som en rökridå
som döljer deras omedelbara syfte att bedriva aggression emot och
förslava hela den mellanliggande zonen.
Denna aggressions- och förslavningspolitik, som
den amerikanska imperialismen, med sitt begär efter världsherravälde,
bedriver, möter motstånd i främsta rummet från
de förtryckta nationerna och folken i den mellanliggande zonen,
särskilt från de i Asien, Afrika och Latinamerika. Denna
reaktionära politik har faktiskt tänt revolutioner bland de
förtryckta nationerna och folken i Asien, Afrika och Latinamerika
och har blåst under de revolutionära eldar som nu brunnit
i dessa områden i över ett decennium. Revolutionens flammor
i Asien, Afrika och Latinamerika skadar ytterligare det imperialistiska
väldets grundvalar. De sprider sig och kommer säkerligen att
sprida sig till allt vidare områden.
Under tiden intensifierar den amerikanska imperialistiska
politiken för världsherravälde oundvikligen de gamla
och de nya imperialistiska kolonialmakternas kamp om kolonier och inflytelsesfärer.
Den intensifierar också kampen mellan den amerikanska imperialismen
med dess kontrollpolitik och de andra imperialistiska makterna, som
motsätter sig denna kontroll. Denna kamp berör imperialisternas
vitala intressen och de imperialistiska kombattanterna visar varandra
ingen förskoning, ty varje sida strävar att strypa den andra.
De amerikanska imperialisternas och deras kompanjoners
politik mot de förtryckta nationerna och folken i Asien, Afrika
och Latinamerika, vilka kämpar för sin egen befrielse, är
en ytterligt reaktionär politik av förtryck och bedrägeri.
De socialistiska länderna, som handlar i en stark känsla av
sin plikt, bedriver naturligtvis en politik som innebär sympati
för och understöd åt den nationella och demokratiska
kampen i dessa områden. Dessa två slag av politik är
fundamentalt olika, motsättningen dem emellan visar sig oundvikligen
i dessa områden. De moderna revisionisternas politik gent emot
dessa områden tjänar de facto den imperialistiska politikens
syften. Följaktligen visar sig oundvikligen också i dessa
områden motsättningen mellan marxist-leninisternas politik
och den som de moderna revisionisterna bedriver.
Befolkningen i dessa områden i Asien, Afrika
och Latinamerika utgör mer än två tredjedelar av hela
folkmängden i den kapitalistiska världen. Revolutionens ständigt
stigande flod i dessa områden, kampen om dem mellan de gamla och
de nya imperialistiska kolonialmakterna visar klart att dessa områden
är brännpunkten för alla den kapitalistiska världens
motsättningar, det kan också sägas att de utgör
brännpunkten för motsättningarna i världen. Dessa
områden är de svagaste länkarna i den imperialistiska
kedjan och världsrevolutionens stormcentrum.
De senaste sexton årens erfarenheter har till
alla delar bekräftat riktigheten i kamrat Mao Tse-tungs tes om
var brännpunkten för motsättningarna i världen befinner
sig efter andra världskriget.
HAR BRÄNNPUNKTEN FÖR MOTSÄTTNINGARNA
I VÄRLDEN FÖRFLYTTATS?
Under de senaste sexton åren har väldiga
förändringar ägt rum i världen. De viktigaste av
dem är:
1. I och med bildandet av ett antal socialistiska stater
i Europa och Asien och folkrevolutionens seger i Kina har dessa länder
tillsammans med Sovjetunionen bildat det socialistiska lägret,
som består av tolv länder: Albanien, Bulgarien, Ungern, Vietnam,
Tyska Demokratiska Republiken, Kina, Korea, Mongoliet, Polen, Rumänien,
SSRU och Tjeckoslovakien, och har en sammanlagd folkmängd av ettusen
miljoner. Detta har åstadkommit en grundläggande ändring
i styrkebalansen i världen.
2. Sovjetunionens och hela den socialistiska världens
styrka har växt i betydande grad och dess inflytande har starkt
utvidgats.
3. I Asien, Afrika och Latinamerika har den nationella
be frielserörelsen och folkens revolutionära rörelse
inom stora områden förintat och förintar alltjämt
med ett åsknedslags kraft den amerikanska imperialismens och dess
kompanjoners positioner. Det heroiska kubanska folket har vunnit stora
segrar i sin revolution sedan det störtade det reaktionära
välde, som den amerikanska imperialismens hejdukar utövade,
och slog in på vägen till socialismen.
4. Det har förekommit ny aktivitet och nya framsteg
i den kamp för demokratiska rättigheter och socialism som
förs av arbetarklassen och det arbetande folket i de europeiska
och amerikanska kapitalistiska länderna.
5. De kapitalistiska ländernas olikmässiga
utveckling har blivit mera utpräglad. Det har förekommit vissa
nya företeelser bland de kapitalistiska krafterna i Frankrike,
som börjar bli djärva nog att sätta sig upp emot Förenta
staterna. Motsättningen mellan England och Förenta Staterna
har skärpts ytterligare. De i andra världskriget besegrade
staterna, Västtyskland, Italien och Japan, har under Förenta
Staternas fostran åter kommit på fötterna och bemödar
sig i olika mån att skaka av sig dess övervälde. Militarismen
har återuppstått i Västtyskland och Japan, och dessa
länder håller åter på att bli krigshärdar.
Före andra världskriget var Tyskland och Japan Förenta
Staternas mest betydande rivaler. I dag stöter Västtyskland
åter samman med den amerikanska imperialismen såsom dess
främsta konkurrent på den kapitalistiska världsmarknaden.
Konkurrensen mellan Japan och Förenta Staterna håller också
på att bli allt skarpare.
6. Medan olikmässigheten i de kapitalistiska ländernas
utveckling blir allt mera utpräglad, skärpes också den
ekonomiska och politiska konkurrensen mellan de monopolkapitalistiska
grupperna i varje kapitalistiskt land.
Alla dessa förändringar visar, att folken
i de olika länderna, om de vaknar upp och enas, kan slå de
amerikanska imperialisterna och deras hejdukar och vinna frihet och
frigörelse för egen del.
Dessa förändringar visar också att
ju större de socialistiska ländernas styrka är, ju fastare
det socialistiska lägrets enhet är, ju bredare de undertryckta
nationernas frihetsrörelse är och ju kraftfullare den kamp
är som proletariatet och det förtryckta folket i de kapitalistiska
länder för, desto större är möjligheten att
lägga bojor på imperialisterna på sådant sätt
att de inte vågar trotsa folkets vilja och desto större är
också möjligheten att förhindra ett nytt världskrig
och bevara världsfreden.
Dessutom visar dessa förändringar, att motsättningarna
mellan den amerikanska imperialismen och de övriga imperialistiska
länderna håller på att fördjupas och skärpas
och att nya konflikter håller på att utvecklas dem emellan.
Segern - i det kinesiska folkets revolution, segrarna
i uppbygget i alla de socialistiska länderna, den nationella demokratiska
revolutionens seger i många länder och segern för det
kubanska folkets revolution har varit hårda slag mot de amerikanska
imperialisternas vilda planer på att förslava världen.
I syfte att genomföra sin aggressionspolitik har de amerikanska
imperialisterna under senare år, samtidigt som de bedrivit antisovjetpropaganda,
varit särskilt aktiva i sin propaganda mot Kina. Avsikten med denna
propaganda är naturligtvis att föreviga deras på våld
baserade ockupation av vårt område Taiwan och bedriva kriminell
undermineringsverksamhet av alla slag mot vårt land. På
samma gång är det tydligt att de amerikanska imperialisterna
utnyttjar sin propaganda mot Kina för ett annat viktigt praktiskt
syfte, nämligen för att kontrollera och förslava Japan,
Sydkorea och hela sydöstra Asien. De "japansk-amerikanska
ömsesidiga samarbets- och säkerhetspakten", SEATO o.s.v.
är amerikanska instrument för att kontrollera och förslava
en hel hop länder i detta område.
I åratal har de amerikanska imperialisterna,
både öppet och i det fördolda, understött de indiska
reaktionärerna och Nehru regeringen. Vad är deras verkliga
syfte härmed? De försöker att på smygvägar
förvandla Indien, som tidigare var en koloni under det brittiska
imperiet och fortfarande är medlem av det brittiska samväldet,
till en amerikansk inflytelsesfär och göra den "mest
lysande juvelen" i den brittiska imperiekronan till en juvel i
yankeedollarnas imperiekrona. För att nå detta mål
måste Förenta Staterna först skapa en förevändning
eller lägga ut en rökridå, att vilseleda folket i Indien
och hela världen med. Följaktligen bedriver de kampanj mot
Kina och mot den så kallade kinesiska aggressionen, fastän
de själva inte tror att det finns något sådant som
"kinesisk aggression". I Nehruregeringens militära operationer
ser de amerikanska imperialisterna ett gyllene tillfälle att kontrollera
Indien. Sedan Nehru provocerat fram den kinesisk-indiska gränskonflikten
kom de amerikanska imperialisterna övermodigt inklivande i Indien,
med kampen mot Kina som förevändning, och utvidgar nu sitt
inflytande där på de militära, politiska och ekonomiska
områdena.
De amerikanska imperialisternas omfattande intrång
utgör ett viktigt steg i de amerikanska reaktionärernas nykolonialistiska
planer på Indien. De är ett viktigt utvecklingsmoment i den
kamp som de imperialistiska länder öppet och fördolt
för om marknader och inflytelsesfärer och för en nyuppdelning
av världen. Denna Förenta Staternas imperialistiska handling
kommer med nödvändighet att påskynda ett nytt uppvaknande
bland det indiska folket och samtidigt att intensifiera motsättningen
mellan brittisk och amerikansk imperialism i Indien.
Förlusten av de gamla kolonierna, den nationalrevolutionära
rörelsens utbredning och den kapitalistiska världsmarknadens
krympning medför inte bara att de imperialistiska länderna
fortsätter sin kamp om bytet i många delar av Asien, Afrika,
Latinamerika och Australien , utan att denna kamp nu också träder
i dagen också i Västeuropa, kapitalismens klassiska hemland.
Aldrig förr i historien har slagsmålet mellan de imperialistiska
länderna varit så utbrett i fredstid och nått in i
Västeuropas alla hörn, och aldrig förr har det tagit
formen av ett rasande kiv om industriellt utvecklade områden såsom
Västeuropa. Den europeiska gemensamma marknaden (EEC), som består
av de sex länderna Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien,
Nederländerna och Luxemburg, det europeiska frihandelsförbundet
(EFTA) som omsluter sju länder med Storbritannien i spetsen, och
den atlantiska gemenskap, som Förenta Staterna energiskt planerar,
är uttryck för de imperialistiska makternas allt häftigare
kamp om de västeuropeiska marknaderna. Vad kamrat Togliatti och
andra kamrater kallar "den italienska handelns utveckling i alla
riktningar" (Teser till IKP:s X. kongress) bevisar i verkligheten
att de italienska monopolkapitalisterna sträcker sig ut efter marknader.
Utanför Västeuropa visar den öppna träta
som nyss förekom över de amerikanska restriktionerna på
den japanska bomullsexporten att kampen om marknader mellan Förenta
Staterna och Japan blir alltmera uppenbar.
Kamrat Togliatti och andra kamrater säger: "Kolonialregimen
har nästan helt fallit samman" (Togliattis rapport på
IKP:s X. kongress) och "det finns inte längre några
inflytelsesfärer bevarade för imperialismen i världen"
(Togliattis tal vid IKP:s CK:s sammanträde den 21 juli 1960). Andra
säger "det är bara femtio miljoner människor på
jorden som ännu stönar under kolonialt välde" och
av kolonialsystemet finns endast spår kvar. Enligt deras åsikt
är kampen mot imperialismen inte längre den slitsamma uppgiften
för folken i Asien, Afrika och Latinamerika. En sådan åsikt
har ingen verklighetsgrund alls. De flesta länderna i Asien, Afrika
och Latinamerika är fortfarande offer för aggression och förtryck
från imperialismens sida, för gammal och ny kolonial förslagning.
Ehuru ett antal länder under senaste åren vunnit oavhängighet,
befinner sig deras hushållning fortfarande under utländskt
monopolkapitals kontroll. I vissa länder har de gamla kolonialisterna
fördrivits, men ännu mäktigare och farligare kolonialister
av en ny typ har tvingat sig in och utgör ett allvarligt hot mot
många nationers tillvaro i dessa områden. Folken i dessa
områden har ännu långt ifrån slutfört sin
kamp mot imperialismen. Till och med för ett land som vårt,
vilket genomfört sin nationella demokratiska revolution och dessutom
segrat i sin socialistiska revolution, kvarstår alltjämt
uppgiften att bekämpa de amerikanska imperialisternas aggression.
Vårt territorium Taiwan hålles fortfarande med våld
ockuperat av de amerikanska imperialisterna. Många imperialistiska
länder vägrar ännu i dag att erkänna den stora Folkrepubliken
Kina, och Kina är fortfarande med orätt berövat sin rättmätiga
ställning i Förenta nationerna. Kampen mot imperialismen,
mot ny och gammal kolonialism, förblir den främsta och mest
trängande uppgiften för de förtryckta nationerna och
folken i Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden.
De förändringar som under de senaste sexton
åren ägt rum i världen har om och om igen bevisat att
motsättningarna i efterkrigsvärlden har sin brännpunkt
i motsättningen mellan den amerikanska imperialismens förslavningspolitik
och folken i alla länder samt mellan den amerikanska imperialistiska
politiken för världsomfattande expansion och de övriga
imperialistiska makterna. Denna motsättning kommer till uttryck
särskilt i motsättningen mellan de amerikanska imperialisterna
och deras lakejer å ena sidan och de förtryckta nationerna
och folken i Asien, Afrika och Latinamerika å andra sidan, och
i motsättningen mellan de gamla och de nya kolonialisterna i deras
kamp om dessa områden.
[FORTSÄTTNING]
|
